Hannaleena Heiska
All Those Moments Will Be Lost In Time, Like Tears In Rain

08.03. - 07.04.2013

Namnet på Hannaleena Heiskas måleriutställning är på en gång en beskrivning och en kontextualisering av innehållet. Utställningens namn All those moments will be lost in time, like tears in rain är ett direkt lån från androiden Roy Battys intensiva monolog i slutet av filmen Blade Runner, som han uttalar just innan han dör. Enligt uppgift improviserade Rutger Hauer scenen.

På samma gång för titeln och den nya verkserien oss till ett visst sinnestillstånd, en melankoli som inte alls är utan hopp. Det är en målning som är singularisk i sin experimentalitet. Den är gjord och förverkligad med färger och med en målningsgest som river och skrapar men som också ser efter en och lockar en till sig, till att vi ska bli på tumanhand med den, genom att se och pröva på växelverkan. Lätt och okynnigt, djupt och allvarligt.

Till utställningshelheten hör en videoscreening som Hannaleena Heiska har valt, Carte Blanche, på Andorra 26.3. kl. 18.00, där det visas en serie nutidsvideor under de förhållanden som en biosalong erbjuder. Videoscreeningen både visar den andra sidan av konstnärens verk, och för samman verk som man mera sällan ser, av aktörer som är viktiga för Heiska.

Av jordens yta är ungefär 70 % under vatten. Varje dag avdunstar 1420 kubikkilometer vatten upp i luften från jordens och havens yta. Samma mängd kommer också tillbaka varje dag.

”Mina målningar är tecken från försvunna ögonblick, alldeles på samma sätt som någon skiva man lyssnade flitigt på i det förflutna ännu efter åratal, med skrämmande exakthet, kan återföra till sinnet ett speciellt ögonblick eller en stämning, till och med en doft.”

”När min far dog på hösten 2011 började jag bli rädd för döden. Jag greps av panik när jag vaknade mitt i natten och funderade på hur jag skulle upphöra att existera.”

”Slutligen började jag måla bilder, och det målandet gjorde att sorgen för ett ögonblick hamnade i bakgrunden. Jag blev inspirerad av världen i min favoritfilm och jag målade versioner av de kära figurerna. Av den ständigt smågråtande replikanten Rachael, som trodde att hon var människa. Av replikanten Roy Batty, som på grund av att han fått veta att han skulle dö landade på jorden för att söka efter sin skapare och för att av den här kräva längre livstid. Av djurreplikanterna och neonljusen som badar i det eviga regnet, av de sorgsna städerna.”

”Jag målade porträtt också av hjältedjur, av apor som hade skickats ut i rymden. Av modiga små varelser på väg mot en okänd destination. Av dem som när de landade levande på andra sidan av himlavalvet istället för arkivnumret fick ett riktigt namn. Nr 65 a.k.a Chop Chop Chang a.k.a Ham. Able. Sam. Yorick a.k.a Albert VI.”

I en vuxen människa finns det cirka 70 – 75 % vatten. I en åldring finns det cirka tio procent mindre. I ett nyfött barn finns det över 90 % vatten. Av människans hjärna är 75 % vatten. Människans ben består till en dryg femtedel av vatten.

”Jag målade snabba och eteriska porträtt i ett svep. Det är viktigt att hålla arbetsprocessen fräsch och öppen, att öva upp samarbetet mellan hand och sinne. Jag vill ha ett spår som ser ut att ha kommit till utan möda och som ser lätt ut. Det är svårt. Trots att utgångspunkten ofta är en bild som finns, faller allting alltid ändå slutligen tillbaka på målningen. Och även om jag vissa dagar kanske skulle vilja göra en Rachael som ser ut som Rachael, slänger jag i något skede bort den ursprungliga bilden och låter målningen föra mig vart den än vill. Till det okända.”

”Allting faller alltid tillbaka på målningens idé. Till den abstrakta tanken som jag för fram när jag målar. Om jag kunde förklara det med ord, så skulle jag inte måla. Jag kan inte exakt berätta hur jag vet när målningen är färdig. Jag vet bara att jag under den intensiva arbetsperioden har glömt mig själv, och att det efter det kommer ett ögonblick när jag konstaterar att målningen är färdig. Den är färdig när man inte längre behöver ta bort något från den eller tillägga något till den. Allting är precis som det ska vara.”

En snöflinga bildas av miljarder molekyler som har organiserat sig i en viss form. Men det är omöjligt att hitta två likadana snöflingor. Om man smälter en snöflinga och fryser ner den på nytt under samma förhållanden, återgår den till precis samma form. Den kommer ihåg den tidigare ordningen och återgår till den.

(Citaten ur Hannaleena Heiskas utställningsdagbok. Delarna med fet stil är å sin sida, och på sitt eget sätt, fakta, bakgrundsfakta till utställningen)