Henry Wuorila-Stenberg
Paper Works

01. - 24.11.2013

”I mitt fall är skillnaden mellan oljefärgs- och pappersarbeten enorm. Förr jobbade jag på med gubbkraft, med blodsmak i munnen, hela nätterna igenom utan att kunna sluta. Nu har jag lärt mig att arbeta på ett märkbart lugnare sätt, och så att jag också mera kan stanna upp och dra andan. Det känns underbart bra. Det kommer sig säkert till en del av att jag har blivit äldre och skörare.”

Henry Wuorila-Stenbergs utställning på Helsinki Contemporary koncentrerar sig – som namnet säger – på pappersarbeten. Utställningen består av såväl tematiska serier som enskilda verk, teckningar på papper, där tekniken varierar mellan kol, oljefärgskrita, färgpennor, gouache och akvarell. Och som motiv, varken mer eller mindre än döden, dess eviga närhet, sexualiteten, hur man på ett eller annat sätt möter den, och närvaron tillsammans med andra människor, dess inbyggda omöjligheter och möjligheter.

Det är frågan om verk som rent ut sagt tvingar en att fråga: vem är du, var, varför och med vem – framför allt: hur? De är verk som öppningar, att man sätter sig i rörelse. Som mycket personliga inbjudningar, som av åskådaren väntar sig och kräver ett motsvarande personligt förhållningssätt, att tillsammans med verken möta det fula och det våldsamma i tillvaron i världen, liksom också ständigt och alltid dess ståtlighet och skönhet.

Det är alternation, det är korstryck och det är rörelse i djupriktningen. Det är konst i mötet med vilken det inte finns någon lättnad, ingen nödutgång erbjuds. Mötet skapas, det fås till stånd endast och allenast genom att man är tillsammans med verken, genom att man ser på dem och genom att man tillåter dem att besvara ens blick, och också genom att man njuter av detta. Den där världen, den där plurala och motstridiga, den är aldrig färdig. Den är både-och: den stöder och skuffar, den tar och ger ur handen. Turvis.

”De här nya verken är för mig som en kosmisk dans mellan livet och döden. De är bilder som handlar om att vara människa. De förhåller sig till historien och inlemmar sig själva som en del av den.”

”Utan spänning är konsten bara yta, utförande. Den kan också i det fallet – förstås – vara njutbar och smidig, men den förblir tunn och är när det kommer till kritan alldeles meningslös. Det viktiga är att sky och undvika produktifieringen. Detta är möjligt endast om det finns en ständig fara med i skapandet, en förintande kraft. Det handlar om att förstå historiciteten och att gestalta våra egna gränser – i själva verket är det alltså en frigörande verksamhet.”


Citaten är ur ett samtal mellan Henry Wuorila-Stenberg och Mika Hannula. Under utställningens gång visas i Helsinki Contemporarys showroom fem målningar av Henry Wuorila-Stenberg: målningar som hänför sig till olika tidpunkter i hans karriär, och som sträcker sig från 1975 och går in på 2000-talet.