Jukka Korkeila
In Exile – I Look For the Life of the World to Come

10.01. - 02.02.2014

Jukka Korkeilas utställning på Helsinki Contemporary är en helhet i flera delar, som förenar målning, installation och teckningar. Den gemensamma och sammanbindande faktorn är målningen som en rumslig upplevelse, som skapar rörelse och upplevelse mellan betraktaren och verken. Det är en helhet man obekymrat, rentav stolt kan konstatera att är mer än summan av sina delar.

In Exile består av skilda utrymmen, där flera olika tekniker och uttrycksmedel används. Både utrymmen och de valda medlen främjar målningens aktualisering, dess sköra men samtidigt starka sensibilitet. Helheten fördelar sig rumsligt i en installation, där såväl begrepp som affischer används, i en målning som är gjord direkt på väggen, och i ett utrymme som har skapats genom och med målningar och teckningar.

Utställningen fullföljer tematiskt och rumsligt Jukka Korkeilas konstnärliga utveckling. In Exile placerar sig i och anknyter till en växelverkan med Korkeilas utställning Minä en kuulu vain itselleni (Jag tillhör inte bara mig själv) som visades i samma utrymme hösten 2011.

”Installationshelheten Minä en kuulu vain itselleni symboliserade det där immateriella ögonblicket då tiden började rulla bakåt, mot sin början. Det var ett ögonblick då det immateriella andra som installationen symboliserade döpte det nyss öppnade utrymmet, på samma sätt som det gränslösa ställer sig parallellt med det begränsade, det tidlösa med tiden, det materiella med det immateriella, är båda dimensionerna på samma gång närvarande.”

”Det var snarast en fråga om ett jämförande av ett kroppsligt och ett okroppsligt element, där de traditionella målningarna representerade en fysisk upplevelse och installationen å sin sida en okroppslig upplevelse, ur vilken tanken på livet och tanken på döden steg fram och ställde sig parallellt med varandra. Den här nya installationen är som en bön som sprang fram ur den föregående, även bokstavligen. Den sträcker sig också bakom den slöja som skiljer livet från ”döden”.”

Korkeilas sätt att gestalta och skapa samband till den här hårda, lömska och oundvikligt mänskliga verklighetens del och andel, bygger på en mycket tung men noga övervägd handling. Han vill öppna upp och öppna sig, stanna i rörelsen, inte sluta sig, inte vända sig bort.

Det handlar om minnen och erfarenheter av att avstå, som alltid är på en gång mycket personliga men också samhälleliga, de går att dela med sig. På det individuella planet berättar Korkeilas verk och utställningens helhet alldeles på sitt eget sätt om dessa upplevelser, personligt och på sina egna villkor.

Samhälleligt anknyter Korkeilas utställning till den starka och viktiga traditionen, där filosoferna Paul Ricoeur och Hannah Arendt hör till de centrala tänkarna. Båda betonar minnets och minnesprocessens aktiva, framåtsträvande och utåtriktade karaktär.

För Ricoeur framhävs det genom att loda i och skapa en berättelse av det förflutna, som en förmåga att framställa distans, närhet och kontinuitet till sig själv. Att minnas är ett löfte om att samtidigt hålla fast och släppa taget, det är lika mycket ansvar om att förbinda sig som om att öppna sig. För Arendt kristalliseras det i ordparet vita activa – ett liv i rörelse, njutande av rörelsen, ett liv som inte underkastar sig utan utsätter sig. Den är delaktig, deltagande. Aktivitet som är möjligt endast tillsammans, i grupp, inte i isolering.

Det är en handling som vill och försöker förlåta, både sig själv och andra. Att förlåta befriar oss absolut inte från det onda, men det hindrar oss från att bli fångar av det förflutna. Det är en handling som man alltid och överallt kommer ihåg, bär med sig, och inte glömmer, aldrig någonsin. Det är en frigörelsens filosofi, som litar på förlåtelsens kraft och på alla sätt undviker tomheten och glömskan.

Citaten är ur ett samtal mellan Jukka Korkeila och Mika Hannula

Hannah Arendt, Vita Activa, Ihmisenä olemisen ehdot, Vastapaino 2002

Paul Ricoeur, Memory and Forgetting, Questioning Ethics, Contemporary Debates in Philosophy, Routledge 1999