Stefanie Gutheil
menschenschattenwesending

07. - 30.03.2014

Den första separatutställningen på Helsinki Contempoarary av den berlinbaserade konstnären Stefanie Gutheil är måleri i sig och som bäst. Det är måleri som sensuell och kroppslig, som sval och vild närvaro. Det är som visuell honung – organiskt, värme- och kärleksingivande, väldigt förförande och lömskt. En målningsakt, som är utmärkt väl medveten om var den kommer ifrån och likaså om möjligheterna till det rådande målandets fysiska och psykiska artikulation.

I Stefanie Gutheils fall observerar vi målningen som en rörelse - och i rörelse. Det är målning, som aktivt söker relationen till omgivningen, speciellt via informations- och bildflödet, som berör oss alla. Gutheil möter den här utmaningen orsakad av stimulansflödet och hon möter den med hastighet och kraft. Hon tvekar inte, frågar inte om lov och ber framförallt inte om ursäkt. Hon filtrerar och skyddar, förändrar och bearbetar. Gutheil släpper loss – och följer själv efter, skapande ett väldigt originellt och fötrjusande sätt att måla.

Det är frågan om måleri, som utgör en direkt fortsättning på den expressiva stilen, som tar oss med på en hisnande resa via de tyska mästarna från början på 1900-talet, hela vägen tillbaka till klassiska målare som Hieronymus Bosch och Diego Velázquez.

Det är måleri, som aldrig går jämnt ut, som aldrig stannar innanför ramerna eller i figuren. Det kommer och går samtidigt över och under, det stannar långt ifrån all sorts jämställdhet och rumsrenhet. Det är här som det underliga i den skonsamma vardagen möter den skrämmande fantasin av djurliknande figurer. De möter, skakar hand och åstadkommer ett virrvarr av konnotationer. Det är väsentligt att gå med, att delta i ökandet av farten och i de tvära bromsningarna, men också att komma ihåg att hålla ett hårt tag om den där scarfen.

Resultatet är en serie målningar, som är mera, mycket mera än vi kunde vänta oss. Vi närmar oss sensualitet och sensibilitet, som enligt namnet på utställningen menschenschattenwesending – som översatt utgör kombinationen “människor, skuggor, varelser och ting” – alltid och ständigt tar oss till ekvationen, den med mötet med målningens element, där vi känner till och igen en del, men vars delar är fulla av besynnerliga och sluga spänningar.

I Gutheils fall förvandlas den här spänningen, växlingen mellan förmodan och erfarenhet, till målningar, där motsatserna inte stöter ifrån varandra utan kramar varandra, skapande utrymme och möjligheter i målningarna, som är många och i många, en hybrid identitet full av kontroversiell men njutningsfull precision – fall som blir ett, singularet, just det specifika.

”Det finns en giltig orsak till att blanda skilda och skenbart absurda element med varandra. Det här är självklart då man målar en figur. Om figuren vore, ska vi säga, enbart en människa, skulle jag så lätt fastna i spelet av representation – som frågan om den ser ut som den människa den ska likna, eller inte. Det är frågan om ett uppriktigt dilemma, som handlar om vilken är rollen och platsen för en figur i en målning, som inte är abstrakt eller realistisk. Frågan lyder: om den varken är det här eller det där, vad är den då?”

”När jag blandar ihop dessa saker, och figuren blir en blandning av mänskliga och djuriska tendenser och drag, är det omöjligt att ta ett steg tillbaka och ifrågasätta eller tänka om det är realistiskt eller representerande. Den förvandlas till något annorlunda, något annat. För mig betyder det att förflytta mig från att illustrera till att måla – och att göra detta med de medel som är tillgängliga för mitt sätt att måla.”

”Idén jag har är att föra samman element och problemställningar, vilka de än är, på det visuella fältet, och liksom tvinga dem ihop, försiktigt och smeksamt – och visa att i alla fall inom målningens område och verklighet passar de egentligen inte bara in, utan faktiskt hör hemma bredvid varandra, att dessa skenbart paradoxala delar måste finnas till och hör ihop.”

Citaten ur en diskussion mellan Stefanie Gutheil och Mika Hannula