Henry Wuorila-Stenberg
Minä olen Sinun Rakkautesi Ruusutarha
-
Jag är Din Kärleks Rosengård
”De här huvudena har blivit något av ett hem för mig. Det gör gott för mig att ständigt på nytt återkomma till dem, för i deras sällskap känns det tryggt och förtroligt. Trots att huvudena självfallet är ett högst välbekant tema är de samtidigt åtminstone i viss mån ett utslag av någon form av innerlighet som är fördold för mig själv. Ibland känns de som ekon av någonting för mig väsentligt, rentav nödvändigt, samtidigt som de bär på ett djupt mysterium.”
Henry Wuorila-Stenbergs utställning är en fortsättning på hans verkserie med huvuden målade i olika ställningar och på olika sätt. Han inledde serien på sin föregående utställning på Helsinki Contemporary och senast sågs den på utställningen Heliga Teresas extas på Amos Andersons konstmuseum.
Upprepning av ett och samma motiv är ett sätt att bearbeta ett ämne. Wuorila-Stenberg kan inte själv säga vad det är som får honom att upprepa huvudena i sina målningar eller vad det är han då bearbetar, men det är just det som får honom att fortsätta.
”Egentligen är mina målningar en upprepning av någonting som gjorts tidigare i någon annan form. De utgår förutom från mina egna känslostormar och mitt undermedvetna också från något slags gemensam server för alla konstnärer och de står i relation till måleriets arvsmassa.”
Förutom på papper har Wuorila-Stenberg också målat på duk – för första gången på sex år. Det var en överraskning också för honom själv, eftersom han trodde att han aldrig skulle återvända till duken. Han upplevde att han hade kört fast i ett visst sätt att arbeta och att målandet därför hade blivit glädjelöst. I de nya oljemålningarna ser vi en för Wuorila-Stenberg helt ny rymd och luftighet, och verken har också en ny kolorit. Även hans egen inställning till målningarna har förändrats.
”Tidigare höll jag på och finslipade en oljemålning i genomsnitt i två år. Numera är det viktigt för mig att inte göra någonting forcerat. Antingen blir målningarna till obehindrat eller också får de bli ogjorda. Det får inte finnas någon vilja i arbetet, vilket inte betyder att där inte skulle få finnas kamp, för utan spänningen mellan förstörelse och skapelse uppstår det ingenting av intresse.”
Henry Wuorila-Stenberg (f. 1949) är en central gestalt inom finländskt samtidsmåleri. Han studerade konst i Helsingfors, Rom och Västberlin i skiftet mellan sextio- och sjuttiotalen. I mer än fyra decennier har han haft separatutställningar i Finland och Sverige och har deltagit i grupputställningar i Europa, Asien och Sydamerika. Hans verk ingår i de viktigaste inhemska offentliga samlingarna och i talrika företagssamlingar och privata samlingar. Han tilldelades Finlandspriset 1996 och Pro Finlandia-medaljen 2004.